Lotta på Bråkmaregatan, känner du henne? Jag känner igen både ungarna och mej själv i henne vissa dagar. Lotta tänder lätt och stampar foten i golvet då hon inte får som hon vill ,emellanåt rymmer hon eller flyttar.

Det här med att tycka synd om sej kanske ser annorlunda ut efterhand då man växer men inuti är vi nog många som beter oss som Lotta, tror jag.

Som tur är, så tar hennes föräldrar hennes utbrott inte så hårt, för dom vet att det går över. Min Gud visar nog också ett enormt tålamod med mej. Senaste veckan har Elia fått predika för mej genom några andakter, på "AttdelaKristusmedvarandra". Hur lätt är det inte att gå och gömma sej i en grotta som han gjorde då livet känns tufft.

"Men Herren överger oss inte, Han söker oss ständigt på nytt för att åter blåsa liv i vår tro och vår vilja att tjäna Honom. Vågar vi komma ur våra grottor och verkligen ställa oss öppet inför Honom? Elia var skrämd och bränd men blev återtänd och sänd!"

I morse funderade jag på hur jag skulle kunna förklara hur det känns, då Gud rör vid mej...det närmaste jag kom på var att det påminner om då jag hade en liten baby under mitt hjärta och fick känna de första sparkarna, så fjäderlätta men ändå så enorma! Bara jag blev helt stilla så kändes dom helt tydligt. Jag tror det är lika med Gud bara vi blir helt stilla då känner vi Hans armar runt oss!