Ibland orkar man inte be eller kan inte pga olika orsaker. Då brukar jag tänka att jag kryper upp i min himmelske Fars famn, där doftar det gott,tryggt! Igår fundera jag va jag sku svara om någon frågade, vad den doftade, för det kanske låter lite udda. Friskt och rent som soltorkad tvätt skulle jag ha svarat då ;)
Dagens andakt har fångat känslan i Fars famn perfekt så jag kan inte låta bli att dela den med er. För Ja- tiden stannar och nåd flödar! Pröva!
Som en far förbarmar sig över barnen…
Ps 103:13
Gud är inte bara allsmäktig, han är en barmhärtig Fader, full av nåd. Han har en stor, omslutande famn dit han låter alla sina barn komma. Oavsett hur stor och duktig du är. Oavsett hur skrämd och förkastad du känner dig. Vi behöver alla en faders famn att komma till. Där kan vi gråta ut. Där kan vi söka tröst. Där kan vi vila och hämta ny styrka. När det lilla barnet kravlar upp i pappas famn är det inte prestationen utan relationen som är viktig.
Fadern gör inte sin famn till ett domarsäte. Han ser inte anklagande på den lille parveln. Nej, nu är det relationen, gemenskapen och kärleken som råder. Arbetet kan vänta. Uppdragen får vila. Striderna är nu långt borta. Barnets ögon förlorar sig i faderns samtidigt som faderns armar sakta, lugnt och kärleksfullt sluter sig om barnets hela kropp. I sitt innersta väsen känner barnet hur kärleken kommer med sin läkande kraft igenom faderns armar.
Och där sitter de. Tiden har stannat. En liten bit av evighet här och nu. Inget är viktigare. Inget är dyrbarare. Ingen säger något. De bara sitter. Barnet har stillat sin oroliga själ och fadern lutar sig tryggt, bestämt och överväldigande över barnets hela väsen. Båda andas med jämna andetag, i takt. Och nåd flödar, ja nåd utöver nåd. Barnet bidar, väntar, lyssnar, tiger. Fadern låter sitt liv flöda fram och djup ropar till djup, liv föder liv. Så fylls reservoaren på till ande, själ och kropp, och när stormen stillats och behoven mötts vaknar nya visioner, nya dagar, nya utmaningar och nya äventyr.
God juletid!
2 år sedan
