

Lotta på Bråkmaregatan, känner du henne? Jag känner igen både ungarna och mej själv i henne vissa dagar. Lotta tänder lätt och stampar foten i golvet då hon inte får som hon vill ,emellanåt rymmer hon eller flyttar.
Det här med att tycka synd om sej kanske ser annorlunda ut efterhand då man växer men inuti är vi nog många som beter oss som Lotta, tror jag.
Som tur är, så tar hennes föräldrar hennes utbrott inte så hårt, för dom vet att det går över. Min Gud visar nog också ett enormt tålamod med mej. Senaste veckan har Elia fått predika för mej genom några andakter, på "AttdelaKristusmedvarandra". Hur lätt är det inte att gå och gömma sej i en grotta som han gjorde då livet känns tufft.
"Men Herren överger oss inte, Han söker oss ständigt på nytt för att åter blåsa liv i vår tro och vår vilja att tjäna Honom. Vågar vi komma ur våra grottor och verkligen ställa oss öppet inför Honom? Elia var skrämd och bränd men blev återtänd och sänd!"
I morse funderade jag på hur jag skulle kunna förklara hur det känns, då Gud rör vid mej...det närmaste jag kom på var att det påminner om då jag hade en liten baby under mitt hjärta och fick känna de första sparkarna, så fjäderlätta men ändå så enorma! Bara jag blev helt stilla så kändes dom helt tydligt. Jag tror det är lika med Gud bara vi blir helt stilla då känner vi Hans armar runt oss!
Att göra en pudel- märkligt uttryck! Tror det betyder att be om ursäkt när man gjort bort sej eller haft fel. Pudeln brukar ju lägga sej på rygg när den skäms
Igår försökte jag klippa vår pudel, Gubben min tycker det ser ut som om jag pälsat en räv...ja inte ser den riktigt klok ut även om jag inte gjort nån riktig "frisyr". Den behövde verkligen klippas för snart kör bönderna ut piss på åkrarna och då tror hon hon är en gris och gör allt för att lyckas smita iväg och rulla sej...
Under timmarna det tog att bada, torka, klippa och raka henne igår, satt jag och tänkte på hur annorlunda mitt liv blev än hur jag fantiserade som ung- då ville jag bo utomlands i någon storstad eller starta barnhem i djungeln. Minns jag skrivit i "Mina vänner" att jag ville bli arkeolog, astronaut eller missionär
Fast som mamma på landet får man nog vara lite av allt; man får gräva djupt( i klädhögar) sikta högt( be om hjälp av Gud) och tjäna( Kungens lilla piga sjöng jag ofta för mej själv då ungarna höll mej vaken om nätterna då dom var små)
Trotts allt så skulle jag inte vilja byta bort en enda dag för i smått som stort har jag fått se Guds godhet och nåd. Jag minns en gång då jag sku få en väninna på besök som jobbade som missionär och jag var nog lite avvundsjuk där jag sprang mellan diskmaskin, tvättmaskin och spisen, jag skulle så gärna velat vara med och ge glädjebudskapet till dem som aldrig hört det....
Då bad jag om ett ord till tröst och fick för mej att läsa Matt 24: 45 i Levande bibeln:Är du en vis och trogen Herrens tjänare? Har jag gett dig uppgiften att ta hand om min familj, att ge den mat varje dag? Välsignad är du, om jag finner dig troget utföra ditt arbete när jag kommer tillbaka
Va skönt, det finns en plats för oss alla! Passa på och njut av din vardag!
Vår katt, Toulouse väntar smått och som vanligt kollar hon olika trygga platser i vårt hem dit hunden inte når så man kan hitta henne precis var som helst...på lite udda platser som här tex
Vad jag önskar att att vi alla stora som små skulle få uppleva trygghet. Såg en rubrik- "Jakten på trygghet gör oss otrygga" med tanke på alla alarm och dyl som finns att köpa.
Jag skulle inte klara att leva om jag inte fick räkna med min Gud-En sköld är Han för alla som tar sin tillflykt till Honom. Ty vem är Gud förutom Herren, och vem är en klippa utom vår Gud 2 Sam 22:32
Vill tipsa er om ett bra radioprogam
Karlavagnen 21.40-24( Svenska tid) i P4
Ända felet är att det ofta är så intressant så man kan inte stänga av och somnar sen för sent och får alltid nåt att fundera på
Igår var det missonärsbarn som berättade. Min man sov dåligt efteråt för han tyckte det var så grymt då missionärerna förr lämnade barnen hemma då de åkte ut eller skilldes från dem under många månader då barnen skickades till internatskolor. Deras kallelse gick före barnen många gånger men han sa -inte är vi nåt bättre egentligen för de flesta prioriterar ju jobbet mer än barnen
Våra älskade busungar börjar bli stora och jag har tusen frågar och funderingar hur man är en bra tonårsförälder...finns det lyckade såna?
Det är med bävan och förtjusning man ser dem utveklas och blomma tillika är det åtminstone som mamma såå svårt att tro att dom nog överlever trotts att jag inte är ständigt närvande, fast min egen mor är snart 86 så blir jag ju aldrig något annat än hennes yngsta dotter som hon gärna har ett kärt besvär i.
Vissa dar tror man hon har bara några timmar kvar av sin jordevandring, då det är panik till Akuten. Andra dar, som igår, så planerar hon som hon har allt tid och ork i världen; Hon stammade rådnande fram att hon skall till några skolor och berätta om frimärken för hon vill starta en frimärksklubb här i stan!!! Hon slutar aldrig förvåna mej- det är krut i gumman! Jag sysslar nog också med tokiga saker som jag kanske är för gammal för men som ger mej glädje och energi- får man vara med på Lunarstorm i min ålder? Föräldrar på stan behövs och det gör det också på nätet.
Jag har nog en del rollkonflikter inom mej men visst är det väl bäst i alla lägen att vara fullt och helt det och den man är hela livet?!
Om vi inte vågar vandra vid Guds hand,
vilken annan hand skulle vi då välja?