Ett brustet halleluja

av Tomas Sjödin läser jag som bäst. Hans böcker berör!
Denna bok handlar på ett plan om kyrkklockor, på ett annat om sökandet efter en vardagsandlighet som inte bara fungerar i miljöer fyllda av psalmsång och bön, om tomhet och klangen, om sprickorna i tillvaron och det ljus som letar sej genom dem

Han skriver bla- Mitt halleluja är också brustet. Det är inte samma sak som att det skulle ha gått sönder och därmed blivit något mindre. Snarare är det brustet i den bemärkelsen att det öppnat sej.
Tillbedjan tar till vara behovet att få sträcka sej utanför sej själv, släppa behovet av att förstå och bara ge sej hän. När det vardagliga orden når sin gräns viskar jag mitt halleluja.


Bilderna tog jag medan jag tog en kort promenad innan jobbet härom morgonen, med ett Halleluja på läpparna.